Ångpråmen Mikko

Ångpråmen Mikko fraktade timmer över Saimen för aktiebolaget Enso-Gutzeit Ab under perioden 1938–1963. Innan dess hade fartyget olika ägare under namnet Ensi och trafikerade andra vatten, såsom Svir, Onegasjön, Ladoga och Östersjöns kustvatten. År 1970 överlämnades Mikko till Nyslotts stad, som restaurerade ångpråmen till ett fungerande museifartyg.

ÅNGPRÅMEN MIKKOS HISTORIA

Byggandet av s/s Ensi

Ångpråmen Mikkos historia börjar vid sekelskiftet 1900 i Koivisto, en stad i det som numera är ryska Karelen. En lokal köpman, skeppsbyggare och statsman vid namn Vilho Penttilä hade dött ung och gett sitt dödsbo i uppgift att upprätthålla affärsverksamheten och förvalta förmögenheten. Eftersom trafiken längs Saima kanal, som förbinder nätverket av sjöar med Östersjön, hade ökat i stadig takt i flera år beslöt dödsboet att beställa ett nytt lastfartyg för sin flotta.

I slutet av 1913 lämnade de en order till maskinverkstaden i Nyslott, på den tiden en småstad med 4 000 invånare som plågades av en ekonomisk recession men där det fanns rejält med kunskap om skeppsbyggnad. Priset som förhandlades fram för den nya ångpråmen var 46 000 finska mark, det vill säga 15 eller 16 fartygslaster ved – ett verkligt bra pris, eftersom många fartyg kunde tjäna in den summa under en enda säsong på vattnen.

Det nybyggda fartyget överläts officiellt till Penttiläs dödsbo den 3 september 1914. Efter avklarad inspektion fick fartyget namnet s/s Ensi. Nyslott registrerades som fartygets hemmahamn.

Tuffa tag

Ensi hade flera ägare och trafikerade olika vatten, såsom Svir, Onegasjön, Ladoga och Östersjöns kustvatten. Ensis seglatser slutade dock men hennes sista resa till Joensuu i oktober 1937. I tät dimma gick ångpråmen på grund och sjönk upp till däcket.

Ensis ägare brydde sig inte om att reparera fartyget utan sålde henne i stället till skogsbruksföretaget Enso-Gutzeit Ab, som enkelt kunde ordna reparationerna vid sin egen mekaniska verkstad och varvet i Nyslott. Deras enda problem var fartygets namn: traditionen bjöd att företagets fartyg gavs namn med fem bokstäver, där sista bokstaven var O. Våren 1938 fick ångpråmen därför namnet s/s Mikko.

Ångpråmen Mikko tillbringade drygt två decennier med att frakta timmer – såväl bränsle som råmaterial – över Saimen till Enso-Gutzeits fabriker. Till slut gjorde alternativa transportformer och allt snävare budgeter ångpråmarna olönsamma. Hösten 1963 fraktade s/s Mikko sin sista timmerlast.

Mikko var ett robust fartyg i gott skick, vilket gjorde att hon användes längre än andra liknande ångpråmar. Av samma anledning monterades hon inte heller ner när hon inte längre var i användning. Enso-Gutzeit behöll henne redo att segla som reservfartyg vid varvet i Laitaatsilta i Nyslott, i fall av plötsliga ökningar i efterfrågan.

En spännande vändning i denna lugna period i fartygets historia kom sommaren 1966, när Mikko fick tjäna som inspelningsplats för Rundradions tv-serie Huvipursi (”lustjakten” på finska). Kamerorna surrade medan Mikko kryssade runt natursköna Saimen, stannade i olika städer varje lördag och bogserade en flytande dansbana bakom sig. Finländska stjärnor uppträdde på Mikkos däck för publik på plats och hemma. En kväll uppträdde dessutom popstjärnan Millie Small, känd för sin låt ”My Boy Lollipop”. Sammantaget var produktionen en ansenlig bedrift för den tidens sändningsteknik.

Slutet på en era

Efter sommaren 1966 behövdes Mikko inte längre ens som reservfartyg. Även ett fartyg som ligger i torrdocka kostar pengar, så Enso-Gutzeit Ab lade ut Mikko och dussintals andra fartyg till försäljning våren 1969. De fartyg som inte såldes planerade man att skrota vid en nedmonteringsanläggning.

Många potentiella köpare visade intresse för den sista riktiga finska ångpråmen med tjärat skrov (s/s Wenno och s/s Romeo, som också var till salu, hade järnskrov till skillnad från träbyggda Mikko); bland dessa Museiverket och en studentorganisation från Helsingfors universitet, med en tradition av kryssningar på Saimen med ångpråmar.

Denna studentorganisation bad Enso-Gutzeit att ta bort s/s Mikko från marknaden för att ge en stiftelse eller någon annan organisation med fartygets framtid i tankarna en chans att köpa Mikko, underhålla henne och använda henne för allmänhetens bästa. Företaget samtyckte och hösten 1969 togs Mikko bort från marknaden, medan studentorganisationen kom med idéer för den ena finansieringsmetoden efter den andra. Våren 1970 hade Enso-Gutzeit fått nog och beslöt i stället att överlämna världens sista traditionella tjärade ångpråm direkt till Nyslotts stad, för att göras om till ett museifartyg. Det var slutet på s/s Mikkos 33 år långa karriär vid företaget.

Förfall och pånyttfödelse

Än var s/s Mikkos överlevnad ändå inte säkrad. Efter att ha tillbringat de första tre somrarna på 1970-talet som kryssningsfartyg, konstaterades 1973 att Mikko var i sämre skick än man trott när Enso-Gutzeit överlämnande fartyget. Enligt en ny uppskattning krävdes 260 000 finska mark för att göra s/s Mikko sjöduglig.

Studentorganisationen kunde inte betala en sådan summa, och Nyslotts nya stadsdirektör var inte villig att göra det. Kommunfullmäktige i Nyslott tackade nej till varje förslag om att rusta upp Mikko ytterligare.

I stället blev denna värdefulla historiska artefakt, som hade räddats från nedmonteringsanläggningen med stor möda, liggande i obrukbart skick i Haislahti hamn i Nyslott i många år (1974–1979). Fartyget låg i hamnen obevakad och utan underhåll, där hon blev utsatt för vandalism och husockupation, tills hon till slut började ta in vatten. Man kan bara konstatera att ansträngningar att bevara historiska artefakter tyvärr inte var populära under största delen av 1970-talet.

I februari 1978, när Nyslott planerade att inrätta ett nytt museum i det gamla spannmålsmagasinet på Riihisaari, kontaktade man Museiverket angående den gamla ångpråmens potentiella museala värde. Museiverkets rekommendation var att kommunfullmäktige skulle restaurera detta värdefulla stycke historia. Kommunfullmäktige samtyckte, och Mikko lades i torrdocka medan förhandlingarna om priset pågick. Till slut kom man överens om att arbetskraftsministeriet skulle betala hälften av summan (i form av löner) och Nyslotts stad resten.

Restaureringsprojektet pågick fram till 1981. Vid det laget hade Nyslott och staten lagt ut mer än 600 000 finska mark på att snygga upp ångpråmen Mikko.

Mikko göra intryck

Trots att s/s Mikko blev ett museifartyg var hon inte omedelbart öppen för allmänheten. Till en början hyrdes hon ut för privata kryssningar och användes för marknadsföringsändamål. Mikko åkte till Helsingfors för att marknadsföra Saimen som ett turistmål. Den gamla ångpråmen forslade prominenta personer och användes för seminarier och utställningar, vilket fick en hel del positiv uppmärksamhet.   

Mikko blev en bekant syn vid olika slags offentliga evenemang under de följande åren. År 1987 använde det nyligen inrättade Nyslotts landskapsmuseum Mikko som en del av en populär utställning, och mer än 30 000 besökare fick en chans att gå ombord på fartyget. Ångpråmen Mikko hade blivit en riktig kändis!

Föreningen Saimaan Purjehdusmuseoyhdistys har spelat en viktig roll i arbetet med Mikkos överlevnad. Föreningen som ursprungligen grundades för att restaurera den bärgade ångskonaren Salama (LINKKI) har sedermera fokuserat i allt högre grad på underhållet av s/s Mikko. Det kombinerade värdet av frivilliga insatser och donationer har faktiskt för länge sedan överstigit den offentliga finansieringen som s/s Mikko får från staten.

Ångpråmen Mikko idag

Idag omges s/s Mikko av ett nästan konstant surr av aktivitet. Det drygt hundraåriga fartyget har tusentals besökare varje år som en del av ångfartygsutställningen på Riihisaari. Dessutom ordnas kryssningar för allmänheten och olika evenemang ombord. Föreningen Saimaan Purjehdusmuseoyhdistys och studentorganisationen vid Helsingfors universitet som deltog i ansträngningarna att rädda fartyget deltar ännu idag aktivt i verksamheten på Mikko.

Ångpråmen Mikkos historia är baserad på en boka av FD Sakari Auvinen, PhD:

S/s Mikko – Saimaan viimeinen puurunkoinen tervahöyry. Föreningen Saimaan Purjehdusmuseoyhdistys och Nyslotts landskapsmuseum, 2016, 136 sidor, på finska med en kort sammanfattning på engelska. Till salu i museibutiken på Riihisaari.

LIVET OMBORD PÅ ÅNGPRÅMARNA PÅ SAIMEN

Besättningen på en ångpråm bestod av kapten och styrman (turades om att styra), ett par däcksmän samt maskinmästaren och hans biträde. I kabyssen styrde och ställde kvartermästarinnan. Kaptenen och maskinmästaren behövde ha yrkesexamen, men resten av besättningen anställdes bland lokala arbetare. Jobben var eftertraktade, eftersom lönen var bra och arbetet var varierande. Däcksmännen var ofta lantarbetare eller småbönder. Vintertid arbetade de som skogshuggare, medan kaptenen och styrmannen arbetade i ledningen och maskinmästarna anställdes av olika industrier.